Det var det där med Tinder

Några gånger per år så får min arma moder lätt panik över att hennes förstfödda lever som singelmorsa. Det brukar lustigt nog inträffa med samma regelbundenhet som våra stora högtider och annalkande familjesammankomster. Otaliga är de utskällningar (jodå) jag fått för att jag inte tar mig en make eller för att jag inte ”kämpade hårdare”, och då åsyftas min tidigare relation. Ironiskt nog är det något falskt så här i backspegeln då hon, liksom min far, alltid kategoriskt avskytt mina partners.

För att lugna henne och säkerställa att hon inte gör mig arvlös, så lägger jag då ut dimridåer i form av ytterst tillfälliga datingkonton online. Då lugnar hon dig tillfälligt, säger till släkten att ”V hon är sååå kräsen” och får medhåll. För kräsen ser ni, det är fint att vara. Så länge jag iaf låtsas leta. Att inte leta och därmed aktivt välja singelliv, det är Big No No.

Och jag förstår varför och varifrån det kommer ifrån. Men jag är som jag är och gör de val jag själv numer behagar. Så länge det inte går emot vad som är bäst för mina barn. Och därmed fortsätter jag och vara familjens outsider.

Annonser

I ljuset kommer mörkret.

Der är något med våren som alltid gör mig melankolisk, om det är det plötsliga ljuset eller alla haussade förväntningar inför sommaren som för det vet jag inte. Men likväl är det samma var år. Det känns som att varenda demon från mitt förflutna liksom från allt den inte alltför avlägsna nutiden samtidigt skriker och bankar för att få uppmärksamhet. Well ni har den. Jag kan inte förändra något och ångrar inget. Deras högljudda skrik talar om för mig att jag inte är så övertygande om den saken. Och det är enormt energi krävande. Förr om åren störde det mig inte på samma sätt som nu, när jag har barn, som behöver mig. När jag bara hade mig själv var det inget problem att vara just det, men nu blir det riktigt svårt.

Jag har fortfarande inte löst hur eller vilka delar av mitt liv jag ska dra ner på, mest troligt blir det att vaktlarna inte få flytta in och att kaninerna inte får föröka sig i den takt jag först hade planerat. Jag hinner inte med helt enkelt.

Att lönejobba 100% tar mer än musten ur mig, det känns som att jag är en urvriden disktrasa mest hela tiden och nu har även min omgivning börjat reagera. Det har föranlett många tankar och känslor, och ihop med den sedvanliga vårångesten så kan jag inte skryta med att må något vidare nu. Nej, nu är det tufft faktiskt.

När är nog nog?

Det är en återkommande fundering jag har, när räcker det? När är jag nöjd? Svaret i det, för min del, är med all sannolikhet aldrig. Resan är mitt mål. En sanning som smakade som sur citron (eller en burk bullens).

Så när andra blir stressade över att inte nå målet, ligger min stress nu i det motsatta. Tänk om jag når målet, vad gör jag då?! Ska jag bara sitta där och titta på frukterna av mitt slit, tråkigt! Nej, så blir det väl egentligen aldrig. Men nog fruktar jag det alltid. Jag fruktar min egen stillhet.

I veckan påbörjade jag min nya tjänst. Fortfarande i staten, som den maktjunkie och totala rättshaverist jag är så njuter jag av en ännu högre delegation än vad jag hade på den dömande sidan. Jo, jag är fogden ni älskar att hata. Den som driver skattevurmarna vansinniga. Rättshaveristen som verkar från insidan.

Planen är att löneslava i ytterligare 15 år. Sedan är det Bye Bye! Och det klarar jag, det måste jag klara. Fick senast idag höra om en självhushållningsvän, en som hade snarlika planer som jag, som fått en stroke. Mycket kan man råda över i sitt liv, men när kroppen går sönder, då är vi livegna.

Det iaf mig att ta lite beslut, lite förebyggande sådana. För om min resa är målet så måste resan vara hållbar, hela vägen, inte bara till det så kallade målet. En exakt plan för det har jag ännu inte, men jag har bestämt mig för att min strävan efter självhushållning inte får ta överhand allt annat. Det blir kontraproduktivt. Den som lever får se.

Vårförberedelser mitt i snön

Det är bråda dagar hos kaninbonden nu. Flera nya djur har flyttat in, ännu fler har gått till slakt och undan för undan byggs en lite mer kommersiell verksamhet upp.

Jag köpte mängder med frön i höstas

Och nu har jag kompletterat med fler ovanjord grönsaker. Försådden börjar om ett par veckor och sedan ska alla pallkragar upp. Men vi har fortfarande snö, och idag ska det komma ännu mer, vilket ger mig lite hopp om att kunna minimera mängden sniglar i år.

Jag har beställt snigelgift, många kg, och det lär behövas. I våras låg det sniglar i matskålarna varje morgon. Riktigt vidrigt.

Det går riktigt dåligt med mina planera på att köpa en gård, priserna har på de objekt jag funnit intressant galopperat iväg. Och med mitt mål att ha max lån på 60% så blir det rätt fort omöjligt.

Men, jag har inte gett upp.

När tiden är inne så kommer allt att falla på plats, det vet jag, men vägen dit kan kännas väldigt långsam. Så jag bidar min tid, och kunskapspreppar så mycket som möjligt.

Inventera förråden

Ja, det är inte min starka sida. Och hej vad det gick häromdagen när jag snabbt skulle packa ihop 4 blandade lådor med förnödenheter för transport till annan ort. I all hast hade jag iaf sinnesnärvaro att skriva ner det mesta, men inser ju nu att den där listan borde stifta bekantskap med Excel. Faktum är att jag borde få in hela skafferiet i den där listan. Helst igår.

Reflektioner från sjukstugan

Jag älskar min tvättmaskin.

Jag älskar att den kan köra 90 program efter 90 program på tyst läge utan att störa resten av huset.

Jag älskar att den kan sanera bort magsjukebakterier och päckel.

Jag älskar att det inte blev några strömavbrott mitt i tvättprogrammen.

Jag älskar att det finns rent rinnande vatten så att jag lätt och smidigt kan städa undan.

Jag älskar att jag i mina förråd haft nästan precis allt för att klara av att vara själv med två magsjuka barn. (Saknade Coca-Cola och bubbel vatten men bästis kom innan sitt morgon kaffe och löste det – älskar henne med)

Älskar att bästis tvingar sin make att åka till Ikea och handla åt mig så att mitt helgprepp-projekt ändå kunde fortgå.

Fasen vad skönt det är med ordning och redan ändå.

Tacksam!

Kaniner + vaktlar = Kaninkokerskans delikatesser

Jag är inte den som gör något lite halvdant, lagom eller ens på hobbynivå. Gör jag det så är det full gas och med hela hjärtat. Problemen för mig börjar när ett projekt inte ger mig något länge, när jag tröttnat och måste vidare. Jag gör det alldeles för ofta. Jag har bara så mycket energi och när jag fått ut det jag önskade så går jag vidare. Det gör att jag blivit en mästare på att starta projekt, färdigställa och slutföra.

Mitt nya projekt är dock lite annorlunda mot andra projekt jag satt igång med. Jag har inte tröttnat på mina kaniner, långt ifrån, utan utökat avelsbesättningen med flera individer.

Det nya är att jag förbereder för vaktlar. Bur och det mesta runt är färdigt. Dock återstår den lilla detaljen att välja vilken ras av vaktel jag ska ha.

Japansk jumbo kanske?

Eller kinesiskdvärg?

Deras ägg kommer jag sedan att både äta och sälja liksom kaninkött. Dessutom avser jag att förädla kaninskinnen och sälja dessa. Jag har varit dålig på sånt tidigare.

Det här blir ett test under några års tid för att se hur mycket inkomst det kan generera om jag satsar i det närmaste 100%. (Lyckligtvis behöver jag inte särskilt mycket sömn.) Är väldigt medveten om att jag kommer gå stort minus nu det första året, mer intressant är hur det blir 2019.